Carmen, allt kretsar kring Anna Larssons Carmen
JOURNALIST/KÄLLA
SVD
FOTOGRAF
Martin Hellström

CarmenGenre OperaRegi Ulrik QvaleMedverkande Dalasinfoniettan, Anna Larsson, John Daszak, Anne Wik Larsen, Krister St Hill, Sanna Gibbs, Carolina Bengtsdotter Ljung, Göran Eliasson, Niklas Björling Rygert, Lars Arvidson, Johan Schinkler m fl.Var DalhallaText Georges Bizet (musik). H Meilhac och L Halévy efter Prosper Mérimée (text)Koreografi Ambra Succi

Scenografi: Karin Sundvall. Dirigent: Daniel Blendulf.

Efter de senaste årens framsynta produktioner av operor som ”Rhenguldet” och ”Turandot” satsar Dalhalla i sommar på en pålitlig trotjänarinna: ”Carmen”, världens mest spelade och mest tillåtande opera. Hur den än knådas och bearbetas engagerar historien om en självständig kvinna som vägrar anpassa sig till männens krav, tolkad i Bizets melodiska, geniala musik.

På Dalhalla kretsar allt kring Anna Larsson. Hennes Carmen står stadigt, oberörd, självmedveten i byxor och sandaler. Hon gör sig inte till för att behaga männen. Dansstegen är få. Textningen är perfekt. Sällan har man hört så tydliga pianissimon från Dalhallas scen. Hon ger sig inte för någon.

På Dalhalla vill inte Carmen vara en del av gänget. Hon är helt distanserad från flickorna som arbetar på cigarrfabriken. Efter deras kör om den vindlande tobaksrökens njutning och välsignelser (som här framförs helt rökfri) gör hon överraskande entré från en liten husvagn.

De avskalade scenerna mellan dramats huvudpersoner har ofta stark spänning och hög musikalisk nivå, även om de ofta är rätt orörliga. Det koncentrerat dramatiska varvas med masscener där kör och dansare myllrar över den svårbemästrade, jättelika scenen på ett sätt som ibland inte verkar helt färdigrepeterat.

Koreografin av Bounce-profilen Ambra Succi ger en rad unga begåvningar gott om utrymme. Ibland tolkar och fördjupar dansen dramat, som när Carmen spår i korten om sin förestående död i en oväntad, plaskande vattenbalett - detta får sin förklaring i slutscenen, där José i stället för att sticka kniven i Carmen dränker henne i Dalhallas isblå sjö. Men i förhållande till det musikdramatiska skeendet fungerar dansnumren ofta mest som dekoration, en sorts modern showdans. På Bizets tid ville Parispubliken ha balett, det här är vår tids hiphopstudsande motsvarighet.

Allt detta sker framför en scenbild av korrugerad rostig plåt och spretiga byggnadsställningar. Dalasinfoniettan sitter på vänstra sidan av scenen, livfullt och plastiskt dirigerad av Daniel Blendulf, där särskilt blåsarna framträder. Kören är imponerande.

Vid sidan av Larsson och Daszak märks Anne Wik Larsens ganska tuffa Micaëla med mjuk röst och Krister St Hills flotta Escamillo. Med självklar pondus gör han Toreadorarian inte bara med vokal elegans utan också till ett intrikat, uttrycksfullt dansnummer.